 |
Ordets Makt |
Singin´ in the rain Lotten går försjunken på en trottoar längs en väg där bilar kör i långa rader. I timmar hade hon stått framför spegeln och provat kläder för detta tillfälle hon inte alls såg framemot. Så typiskt henne att inte kunna säga nej. Precis när hon hoppat av bussen så börja det till råga på allt spöregna och blåsa upp till storm. Håret hon fixat med i timmar har nu plattats till av regnet. Hela hon känner sig tillplattad faktiskt. För att glasögonen inte ska imma igen helt kan hon bara titta rakt ner i marken. Och det ända hon nu ser är hennes plaskblöta mockaskor som hon köpt dagen före för sina sista slantar innan lönen ska komma om en vecka. Jaha, det här var ju typiskt och jag som inte ens vill det här. Hennes chef på kansliet hade tjatat på henne i veckor att hon skulle komma på middag. ”Det vore ju kanoners om du kunde komma och socialisera sig med övrig personal på avdelningen. Vi vill ju så gärna lära känna dig bättre”. Sure, kyss mig arslet tänkte hon. I själva verket var det ju hans egna morbida längtan att få visa upp alla de uppstoppade djuren. Djuren som han placerat i montrar runt om i den flotta våningen uppe på gräddhyllan av Öfvre Östermalm. Och förstås även att få chansen att berätta om hur han lyckats komma över alla dessa byten. Chefens stora intresse vid sidan om att bossa runt på jobbet var nämligen att skjuta stackars vilda värnlösa djur i skogen. Jaha, vad skulle de nu säga när hon skulle ringa på dörren? Lotten var nästan en halvtimme sen eftersom inget klädesplagg i världen hade kunnat rusta henne för detta tillfälle. Oron gnagde i henne. Hade alla de andra hunnit sätta sig till bords nu? Det värsta hon visste var att ofrivilligt hamna i rampljuset. Fanns det inget sätt att vrida tillbaka tiden, gå tillbaka och göra om? Varför hade hon velat så länge framför spegeln? Jaha, nu skulle hon bergis få alls blickar på sig. Som på en given signal skulle de vända sig om och stirra på henne när hon gjorde entré? Hon visste det. Som hon hamnat i någon slags Hitchcocks film typ Fåglarna. Skulle de titta med anklangande blickar på henne eller skulle de möjligtvis sitta där som en skock smilfinkar och le lite nonchalant med sina typiska Elvisläppar och undra: Jaha, vad var det här för en blöt liten kissemiss som släpat sig hit? Hur ska jag överleva detta utan att förlora allt mitt anseende tänkte hon. Hon ville ju trots allt fortsätta hålla sig på god fot med chefen. Nu gällde det att vässa alla klorna inte tappa fotfästet helt. Precis när hon tänkte det hörs en röst framför henne. Är det sant? Lotten, är det du? Åh vilken tur jag stannade till just här. Den bubbla Lotten nyss befunnit sig i sprack ”poff” som en såpbubbla som störtar rakt mot den sylvassa bergseggen. Eh…ja ,jo det är det väll. Sofia…eh hej. Är DU verkligen här? Ja det är ju en bra fråga förstås (mumlar för sig själv) som han sa, prins Hamlet. Kul att se dig! Jag var först osäker på om det var DU i det här vädret och allt. Svårt att se. Men vilket sammanträffande att du dök upp. Jag tänkte precis på dig. Upp! Det är väll lustigt. Dyka upp och dyka ner. Hur dyker man uppåt egentligen? Haha, ja själv är jag glad så länge jag håller huvudet ovanför vattenytan. Lotten försöker titta upp när Sofia pratar, trots regnet som duschar henne i ansiktet. Hon vill ju inte verka oartig. Sofia fortsätter: - Jo, jag tog en omväg hit då jag hade lite tid över innan mitt tåg går. Omväg, är det inte lustigt det där med vägar hit och dit? Som om det fanns en given väg man utgår ifrån och allt annat som är utanför den vägen är avvikande på något sätt, en slags omväg från den ”givna” vägen. Ja, hur som helst tänkte jag på det, när jag var på väg till tåget, att ingenting går ju på räls nu för tiden. Det var visst nått med kontaktledningarna. Ja, så här står jag nu, på min” omväg”… Jag är på väg… … jag stannade upp i morse, för att samla ihop mig själv innan jag skulle gå hemifrån. Jag brukar göra så, annars glömmer jag hälften hemma och då kan jag inte göra det jag ska på jobbet. Ja, hur som helst apropå kontakt och kontaktledningar kom jag på, där jag stod, att jag behövde ringa min sons basketlärare. Det kom då ingen ton i luren och då kom jag att tänka på, jag behöver ju en ny telefon. Men så upptäckte jag att det bara var att starta om telefonen. Jag har lite bråttom för att hinna med… Apropå omstart. Det är så lätt att trampa runt i samma hjulspår. Varför går jag till exempel hela tiden till samma gamla ICA? Man kan ju testa något nytt. Eller hur? Jo… Konsum. De ska visst ha mer ekologiskt. Konstigt det där med ekologiskt. Ta hjortron t.ex. Är inte ALLA hjortron ekologiska? Ekologiskt är inte bara bra för miljön det smakar bättre också för både munnen och själen. Kvarterskrogen på hörnet där jag bor de har bytt namn till ”Smaka mer”? Dyrt som attans, men smakar det så kostar det. Jag har inte varit dit än. Så mycket man ska hinna med. Undra när man ska börja leva egentligen, på riktigt? Visste du föresten? Bara 19 procent av tillfrågade personer svarar att de skulle stanna kvar på sina befintliga arbetsplatser ifall det skulle vinna på lotto och bli ekonomiskt oberoende. Vilka drömmar går människor egentligen runt med där det går och tjänar till sitt levebröd? Ja, just nu önskade jag att jag tagit med mitt paraply. Paraply, parapluie franska; mot regn. Franska… just det jag har ju en långfranska i väskan apropå bröd ja. Var sa du att du var på väg? Ja, det undrar jag med? Nämen oj vad tiden springer iväg. Ja den gör visst det . Jätte roligt att träffa dig. Jag måste gå så jag hinner med mitt tåg. (Sofia går) Själv håller jag på att missa mitt, tänkte Lotten. Hon känner stressen stiga över att hon nu är ännu mer sen. Men hon har ju glömt. Hon skulle ju köpa en bukett blommor att ta med. Det var ju därför hon hade hoppat av en hållplats tidigare. När hon vänder om för att gå mot torget så kommer en man farande på en flakmoppe. Han svänger rakt in på torget samtidigt som solen plötsligt bryter igenom molnen. Han ser så välbekant ut. Lotten tittar upp och ser på mannen som kommer farande med något som liknar en skylt under armen. Varför kör han mot henne? Över mannen ser hon nu en stor regnbåge som nästan omsluter honom som en gloria. Vem är det? Är det ett helgon? Medans hon funderar på vem mannen är droppar det fortfarande från hennes hår. Men nu ser hon ju, det är ju Rickard Sjöberg tv-profilen. Killen med Postkodlotteriet. Vad i hela friden gör han här? Han hoppar av moppen och går målmedvetet fram till Lotten. - Grattis! Lotten tappar bokstavligen hakan. Hon som känt sig så liten och ansenlig blir plötsligt uppmärksammad av självaste Rickard Sjöberg. Inte hade hon trott han skulle trilla in på hennes väg. Och varför just idag? Var detta en skänk från ovan? Mirakel var ju bara nått hon läst om i sagoböckerna som barn. Det var ju inget som gällde henne. Hon hade ju typ broderat i pannan skomakarens ordspråk: ”Sutor, ne ultra crepidam” Skomakaren må icke bedöma något utöver skon. Bli vid din läst. Men så stod han där Rickard, som någon slags manlig fru Fortuna. Han sträckte fram checken som hon först trodde var en skylt. Idag har turen kommit till dig. Din frisyr kammar hem priset för århundradets mest tillplattade frisyr. Det vill vi på redaktionen uppmärksamma med ett specialpris. En varm vind smekte Lottens kind. Inte hade hon kunnat drömma om att Rickard skulle bli dörröppnaren till hennes nya liv. Och att allt skulle hänga på håret. Nu var det som att alla bitar föll på plats. Tveksamheten framför spegeln. Det var ju ett svar på hennes inre protest. Mötet med Filo-Sofia där lövsprickningen oralt varit i full blom. Och hur hon vänt om för att gå till blomsterhandlaren. Allt hade en mening. Hon hörde sina egna tankar likt berättarrösten i Karl- Bertil Jonson på julafton. Och hon gladde sig åt att Tage Danielsson ville göra henne denna ära. En slags resumé och tillbakablick som skapade en rikare mening av hur allt hängde ihop. Hon insåg att detta var början på något nytt, kanske stort och livsomvälvande? Hon hade samverkat med lyckohjulets krafter och rädslan för att inte duga nådde en kulmen av ett mycket oväntat slag. Ingenting var förgäves. Hennes platta frisyr hade på ett mirakulöst sett fått livet att vända helt och hållet, hux flux. Hennes föreställda lott i livet hade som i en kovändning fått vinden att vända i 360 grader. Plötsligt stod hon där med nya möjligheter i sin hand. Och lika snabbt som Rickard uppenbarat sig, lika snabbt försvann han. Hon kunde fortfarande se spåren efter honom då han försvunnit bakom hörnet på sin flakmoppe. Det var alltså sant. Nu var det upp till henne att ta vara på det hon fått. Hon började med att gå till frisören. Hon hade tidigare bara passerat salongen och skrattat åt skylten ovanför dörren ”Självfallet”. Tänkt, det var inget för henne. Men nu tänkte hon kosta på sig en ny look och valet var enkelt. Hon klev in på salongen. Frisören: Välkommen! Tack. Lotten satte sig framför spegeln. Hon kunde nu se att hennes frisyr fortfarande var platt. Och hur hade du tänkt? Hur vill du ha det? Något hårresande. Självfallet svarade frisören, för det var så man svarade sina kunder på salongen. Lotten kände sig pirrig inför den nya frisyren. Det var en fröjd att se förvandlingen i spegeln. Goodbye platta frisyr tänkte hon och fick det även bekräftat av frisören som klippte bort allt gammalt och förbrukat för att sedan med hårfönen blåsa ännu mer liv i det tidigare så trötta hårstråna. Med sitt nya fluffigt hårsvall gick hon nu med lätthet ut ur salongen redo att möta världen med storm. Solen värmde fortfarande där ute. Hon tittade ner på sina mockaskor som var mindre blöta nu. Varför hade hon köpt de? För att imponera på chefen? Nu behövde hon inte längre chefens godkännande. Hon gick därför med raka steg till skoaffären. Skoaffären hon knappt vågat stanna vid tidigare. Men nu kände hon hur hon hade vind i seglen. Hon visste precis vilka skor hon ville ha. Så hon stegade med självklara steg in i skobutiken. Plockade fram ett par seglarskor och gick fram till expediten och betalade. Utanför skobutiken satte hon på det nya skona och lämnade mockaskorna åt sitt öde. Även här hörde hon Tages röst i huvudet. Hon skrev därför en lapp som hon la ovanpå mockaskorna ”God jul i förskott önskar en okänd välgörare”. Och med det sagt återstod bara en sak till att göra innan hon kunde stega vidare i livet. Ringa chefen. Chefen svara efter endast en signal. Lotten! Du är sen. Nja snarare inte är en dag för tidig. Vad är det för trams? Du ska ju vara HÄR nu. Nej, faktum är att jag ringer för att meddela att jag INTE kommer. Men GE dig! Du är ju sen. Vad väntar du på? Det är ju det jag inte gör. Jag VÄNTAR inte längre. Var ÄR du någonstans? Precis där jag ska vara. Nu du paddlar dig hit. Fattar du vad det här betyder? Ja, jo jag anar det. Vad pratar du för nonsens? Att jag inte längre kommer dansa efter din pipa. Det är vad jag pratar om. Det är färdig dansat nu. Vad pratar du för skit Lotten. Du pratar ju som du vore någon jädrans Fred Astaire. Vi kan INTE vänta längre. Nä, men JAG har väntat länge nog. Tänker du BARA på dig själv. Ja, NÅGON måste ju göra det. Men Lotten du tänker ju inte klart. Plötsligt är allt uppenbart. Uppenbart, har du blivit religiös också? Jag säger upp mig. Vad pratar du för goja? Lilla du. Du vet VERKLIGEN inte vad du pratar om. Jo, för en gång skull vet jag det. Lilla gumman! DU har ju ingenting att komma med. Hur ska du klara dig? Du ska vara glad att NÅGON har velat anställa dig. Jag klarar mig utmärkt. Och förövrigt dina montrar kan du stoppa upp någonstans. Jag vill inte vara en av dina stackars konserverade djur i bur. Jag föredrar hellre LEVANDE djur, ekorrar, skuttande harar och råmande älgar i skogen. Bara så du vet Lotten. Dina skepp är för alltid brända. Det här, det var droppen det. Chefen slänger luren i örat på Lotten. Hon skälver till lite förundrade över det som nyss hände. Hon tittar ner på sina seglarskor. Och med chefens ord ” dina skepp är för alltid brända” hör hon vinglagen från himlen. Flyttfåglarnas färd mot varmare länder. Och likt fågeln Fenix flygfärd ur askan bredde Lotten ut sina vida vingar. Lämnar gammalt och förgånget, tillitsfull och hängiven mot framtidens nya svindlande höjder. Ja, det där, det var droppen det…
kattas_@hotmail.com |
info@teatermango.se
Org. nummer: 802439-3418
Bankgiro: 241-1262
